Dxa mätning hur ofta
•
Frakturförebyggande åtgärder och behandling
Att förebygga frakturer utgår från de två viktigaste riskfaktorerna – att stärka skelettet och att förhindra fall.
Idag finns effektiva läkemedel för att stärka skelettet medan fysisk träning och belastning av skelettet bidrar till att i första hand bibehålla skelettets egenskaper. Fallprevention är ett vidare begrepp som innefattar flera modaliteter; både att stärka den fysiska förmågan, balans och koordination som att undanröja risker som kan bidra till fall. Dessa risker är både relaterade till person och till den externa miljön och behöver anpassas varje patients förutsättningar
Vilka ska ha läkemedelsbehandling? Beslut om benspecifik behandling ska grundas på en samlad klinisk värdering, baserat både på bentäthetsvärden, uppskattning av frakturrisken, patientens hälsotillstånd, eventuella sekundära orsaker och värdering av nytta vs. risk för biverkningar. Ju högre frakturrisk desto starkare behandlingsindikation.
Ingången f
•
Vilka patienter kan vara aktuella för utredning och behandling av osteoporos?
Osteoporospatienter finns inom de flesta specialiteter men framförallt inom allmänmedicin, ortopedi, geriatrik, endokrinologi och reumatologi.
Osteoporos kan identifieras inom tre olika huvudgrupper;
- patienter med en nyligen genomgången fraktur
- patienter som tidigare haft en fraktur som inte uppmärksammats eller blivit föremål för utredning
- patienter som inte haft någon fraktur men som har låg bentäthet och därmed hög risk att så småningom få en första fraktur.
Inom alla grupper kan finnas patienten som har en underliggande orsak till osteoporos, dvs sekundär osteoporos. Det betyder att patienterna kommer in i sjukvården via olika vägar; genom ortopedisk akutklinik, primärvården där man upptäcker riskfaktorer eller via annan specialitet på grund av sin grundsjukdom.
Sekundärprevention genom systematisk och strukturerad identifiering inom ramen för en frakturkedja och med hjälp av en fraktur
•
Diagnostik, risk och indikation för behandling av osteoporos
Det övergripande måletär att identifiera och utreda individer med hög risk för framtida osteoporosfraktur. Denna grupp högriskpatienter innefattar dels dem som redan har en osteoporosfraktur, dels dem med en sammantagen riskprofil som indikerar hög framtida risk för osteoporos och fraktur. Det viktigaste att reagera på, och som bör initiera osteoporosutredning, är redan inträffad osteoporosfraktur och systemisk glukokortikoidbehandling >3 månader i doser motsvarande ≥5 mg prednisolon. Klassiska osteoporosfrakturer är t ex distal handledsfraktur, kotkompression, höftfraktur, överarmsfraktur och bäckenfraktur och då frakturerna skett vid antingen fall från stående eller obetydligt våld.
Verktyg för riskbedömning
En modell för beräkning av absolut risk för höftfraktur och annan osteoporosfraktur publicerades 2007 av WHO [1]. Modellen bygger på populationsbaserade kohortstudier från Europa, Nordamerika, Asien och A