Hur förökar sig björnar
•
Björnens biologi
Föda
Björnen är en allätare och dieten varierar efter säsong. Nästan hälften av det årliga energiintaget utgörs av bär. Bland favoriterna finns blåbär och kråkbär, men även lingon, tranbär och rönnbär är uppskattade. Björnen äter också växter så som örter, gräs och havre.
Kött av olika slag utgör energimässigt cirka en fjärdedel av björnens diet. Det är mest älg- och renkalvar som björnen jagar då de flesta björnar inte är särskilt bra på att ta vuxna djur. De äter dock också gärna as och slaktrester.
På våren, när björnen lämnar idet, är det fortfarande ganska ont om föda i naturen och då står myror på menyn i väntan på att grönskan blir saftigare och kalvar ska födas.
Björnen går i ide under vintern. Då äter och dricker den inget alls, utan lever på sina fettreserver. Den kan under ideperioden tappa upp till 40 % av sin kroppsvikt under övervintringen.
Eftersom björnen är en utpräglad allätare så äter de också, i de fall de kommer över det, till exempel eko
•
Brunbjörn
Pälsen är tjock och färgen varierar från ljusbrun till nästan svart, men även mycket ljusa färgvarianter kan förekomma. Unga björnar har ofta en ljus teckning runt halsen. Varje fot har fem långa och böjda klor som björnen använder för att krafsa fram mat och klättra i träd med. Björnens kranium visar att den är allätare, de kraftiga hörntänderna används för att döda byten, medan de trubbiga kindtänderna maler sönder vegetabilisk föda.
Nosen är björnens viktigaste sinnesorgan och björnen är utrustad med ett finkänsligt luktsinne. Björnen har en skarp hörsel, men troligen lite sämre syn än människan. När den blir osäker ställer den sig ofta upp på bakbenen för att få reda på vad den har framför sig, detta är dock inget hotbeteende.
Björnar kan röra sig över stora områden på ett dygn och en björn är mycket snabb på kortare sträckor, upp mot 65–70 km/h. De är även duktiga klättrare och goda simmare.
Visslande och rytande läte
Ofta talas det om att björnar iblan
•
Björndjur, tardigrader, är små (vanligen 0,1-0,5 mm långa) trinda djur med fyra par kloförsedda ben. De landlevande arterna lever i vattenhinnor kring mossor och lavar eller i markens översta lager. Tardigrader förekommer också i bottensedimentet i hav, sjöar och vattendrag.
Förekomst
Enklaste sättet att få se tardigrader är att ta litet mossa som man lägger på ett nät upptill i en vattenfylld tratt (tratt som nedtill är försedd med en gummislang och ett litet glasrör). Efter cirka ett dygn kan man ta bort det vattenfyllda röret och suga upp djuren med en liten pipett. En droppe med djur kan sedan studeras i ett mikroskop.
Tardigraderna har en ovanlig förmåga att överleva infrysning och intorkning, vilket gör att de kan förekomma i tuvor av lav och mossa på stenmurar, på bergstoppar och i polarmiljöer. Djuren kan påträffas på till exempel höga bergstoppar, i Antarktis och på Grönland. De kan torka in (kryptobios) och kan i detta tillstånd uthärda extrema miljöbetingelser, från te